Allt är jäkligt skruvat.
Om man tror sig ha hittat någon man gillar och bryr sig om. Och någon som verkligen uppskattar en tillbaka. Borde man då inte vara jäkligt lycklig? Istället för ta vara på den här personen. Och börja bry mig ännu mer. Har jag nu börjat leta fel.
Är han verkligen så perfekt?
Han kan ju inte vara det eftersom jag inte känner mig lycklig. Ska jag avbryta allting, glömma och gå vidare. Eller ska jag ge det ytterligare några chanser. Några fler tillfällen att ses, och se om det ev. klickar. Samtidigt som jag vill det sist nämnda så vill jag ju inte ge honom falska förhoppningar. Det vet man ju av egen erfarenhet att det är bland det värsta man kan få. Att vara kär och inte få någon respons tillbaka. Det värsta tänkbara.
Samtidigt som jag står och väger och velar med detta så kan jag inte sluta tänka på människan i förra inlägget. Honom blir jag mest irreterad på, men kan samtidigt inte skylla allting på honom. Jag beter mig inte speciellt mycket bättre. Jag är säkert ett lika stort frågetecken för honom som han är för mig just nu. Trodde allt var över och att allt vårt förflutna var lagt på is. Jag hade accepterat och gått vidare.
Just nu gör folk i min omgivning mig så jäkla förrvirrad.